Ultraljud

I onsdags var det äntligen dags för vårt rutinultraljud!

 

Jag hade hunnit bli mer och mer nervös inför detta. Rädd att allt inte skulle se bra ut. Att något kanske skulle vara fel. Men min oro dämpades lite på söndagen då jag kände rörelser från bebis för första gången. Dagarna efter det och fram till ultraljudet kände jag något varje dag. Ibland mer, ibland lite mindre. Men alltid något.

 

När vi blev hämtade från väntrummet (vi var där i god tid) fick vi höra att de skulle vara "ett litet team runt oss". Lite typiskt att det alltid ska vara något när det är just vi men vi är ju i alla fall vana. När jag gjorde mitt äggplock i mars var det också ett litet "team" där. Denna gång fick jag i alla fall behålla alla kläder på och ha benen raklånga. Det enda jag behövde göra var att dra upp tröjan och hasa ner byxorna så att de kunde gegga ner min mage med det där kletet. Mitt första ultraljud som inte var vaginalt!

 

Undersökningen kändes ganska rörig. Under vår IVF-behandling fick vi göra alla (vaginala) ultraljud i vår grannstad. Där har det alltid varit lugnt med dämpad belysning och en, max två personer i rummet. Nu hade vi tre kvinnor runt oss i blandade åldrar. En äldre och en yngre som jobbade på sjukhuset och en kvinna som pratade engelska och var där för att instruera dem. De hade nämligen en ny ultraljudsmaskin som de höll på att lära sig.

 

Den äldre kvinnan var den som hade hämtat oss ute i väntrummet och den som ledde undersökningen. Vi kände dock båda två att hon hade störst fokus på kvinnan som pratade engelska då hon själv inte var så bra på det språket. Hon pratade mest med sina kollegor och nämnde väl lite i förbifarten för oss vad som pågick på skärmen. Jag låg och tänkte att så länge de inte säger något annat så ser säkert allt bra ut. Den yngre kvinnan flikade in en del saker till oss ibland. De tittade efter allt som de ska undersöka (antar jag) och vid ett tillfälle hade den äldre kvinnan svårt att få en bra bild på det hon sökte efter. Vår bebis var visst inte så samarbetsvillig. Den viftade mest med armarna, höll händerna för ansiktet och låg med huvudet åt "fel" håll. Då fick den yngre kvinnan ta över och lyckades med det.

 

När undersökningen var klar pratade de sinsemellan om vår profilbild. Det skulle visst bli lite svårt att få till den när bebisen låg som den låg. Den äldre kvinnan bad mig att torka av magen med handduken. De skulle (om jag förstod dem rätt) backa bandet i maskinen och försöka få fram en bra bild från undersökningens gång. Men då klev kvinnan som pratade engelska fram till mig och sa att hon gärna kunde göra ett försök. Hon "missed doing this". Ultraljudsundersökningar alltså. Så jag lät bli att torka av magen och lät henne försöka. Efter ett tag tittade hon på mig och frågade om jag kunde lägga mig på sidan istället. Visst kunde jag det och då - då fick vi vår profilbild! Så här nedan har vi honom eller henne, vår lilla älskling. En frisk liten bebis som nu bara ska vara i min mage och växa till sig i ungefär 20 veckor till.